där alla är lika igen

     tiden går framåt
     himla snabbt
     och livet
     hasandes efter
     korta nätter. långa dagar. hunger. trötthet. onda axlar. kalla fötter.

     nej men stackars liten
     är det mycket nu
     är det lite jobbigt nu
     du ska veta
     att det finns inget du kan göra
     bara att kämpa på
     ta dig i kragen
     ibland är livet hårt
     bara att vänja sig
     nej men inte sådär. sitt inte där. varför sa du så. vi har ju pratat om det här. varför lyssnar du inte. nu blir det såhär igen. helt onödigt.

     och sen där
     en vägg
     tiotusen meter hög
     gjord i spegelglas
     så att den egentligen inte syns
     och du tror att den inte finns
     att det bara forsätter i all oändlighet
     du vet ju ingenting
     inte än
     du måste
     komma tillräckligt nära för att se
     för att se att det bara är en reflektion
     att det inte alls fortsätter
     att det istället tar slut
     det är bara en reflektion
     en reflektion av världen bakom dig

     så kom. vi springer. vi springer långt härifrån. vi springer bort från den där väggen. fort. fort nu. innan den kollapsar. jag ska ta dig till en
     plats där du inte behöver säga någonting. där alla förstår ändå. därför att alla är likadana. inte samma. men lika. och där finns ett rum där du
     kan gråta. och gråta. och gråta. tills du blir den där lilla lilla människan igen. tills du blir den där rena människan igen. utan ängslan. och sen.
     sen kommer någon och räddar dig. bort från dina stora tårar. öppnar dörren och tar dig ut. ut till ängen. där alla är lika små. där alla är lika stora.
     till ängen där alla är lika igen.